Olyckan då han bröt armen blev väldigt jobbig både för honom och oss andra. Han blev knuffad av en klasskamrat när han satt i skräddarställning på ett bord.

Stickrädd var han redan innan och det blev MYCKET VÄRRE iom. ankomsten till akuten. Där satt dom nål utan bedövning för att kunna ge morfin. Han skrek och vi var många som höll i honom. Fy fan vad sånt är hemskt! Armen var "vågig". Det gjorde så ont i mitt hjärta när jag såg honom. Och jag har aldrig någonsin tidigare tänkt SÅ ONDA tankar om ett barn......!

ALLTING blir så mkt jobbigare iom. diabetesen. När han låg där på akuten så kontrollerade jag blodsockret kontinuerligt. Han blev låg och fick ABSOLUT INTE äta något eftersom en operation troligtvis var lösningen. Jag tjatade och tjatade om Glucosdropp men ingenting hände och han bara sjönk och sjönk. Bara DET är fruktansvärt stressande. Ska han behöva bli medvetslös pga. insulinkänning också bara för att dom inte kan öka på lite!!???? Till slut hotade jag med att ge honom Dextrosol i alla fall. DÅ kom dom springade med glukosdroppet. Att man ALLTID ska behöva slåss för att få rätt vård. Tur att man själv har lite koll på läget!

Armen gipsades och vi fick åka hem över natten och han FICK ÄTA!!! På morgonen därefter kom vi in och han reponerades i lustgas. Men FAN va´snåla dom var med lustgasen. Han var knappt snurrig och ändå slet dom i frakturen. Och vad han skrek. Jag höll honom i famnen och tårarna forsade utmed mina kinder. Djävlar vad jag hatar den där ungen som gjorde detta mot honom!!!! Jag vågar inte skriva om mina fantasier om vad jag skulle vilja ta mig till.....

Kontrollröntgen efter 1 vecka visade på ett försämrat frakturläge. SÅ det blev till att operera det. Också det MYCKET mer besvärligt pga. diabetesen. DJÄVLA DIABETES!! Mera dropp, flera stick, flera risker, mera sjukvård, flera doktorer, längre sjukhusvistelse - Ja ALLT blir mycket värre med diabetes!

Jag var med in på op-salen när han skulle sövas. Han var helt sjövild och ville absolut inte gå med på någonting. Personalen ville inte tvinga honom till något och när det började dra ut på tiden för mycket så ville dom skjuta upp operationen till senare för att kunna ta in andra patienter. Vilken mardröm! Det skulle ju bara vara att dra ut på pinan. Men det resonemanget ville han inte höra på. Till slut kom dom på att dom kunde ge honom ett medel som nässpray som var mkt sederande (=lugnande). Det fungerade och han sövdes sittande i min famn. Den som varit med att söva sitt barn vet hur fruktansvärt hemskt det är. Dom blir bara plötsligt helt slappa och slutar andas....Ja jag kan inte ens skriva hur och vad det känns som. Jag tror nog att den eventuella läsaren förstår min tankegång här....

Tiden då han opererades var hemsk. Jag grät floder och tänkte än värre tankar om "Gärningsmannen". När han sedan vaknade på BIVA så blev han sjövild. (Vissa kan ju bli det och varför inte min älskling med sitt temperament?!! ps! Han brås på sin mamma....!) Han slet och skrek och var helt galen. Dessutom var han heltokig hela dagen för att dom inte hade knäckebröd på sjukhuset :-)

Gips och fotboll-, skridsko-, klätter-, mm.- förbud i 6 veckor. Sen var det höga protester mot att ta av gipset. Och totalvägran att röntga armen. Han vägrade t.o.m. att GÅ utan gipset. Herregud! Jag fick kämpa i flera timmar för att i överhuvudtaget få med honom med till röntgen. Och jag kunde inte bära honom eftersom jag hade Bäckenuppluckringen Från Helvetet också. Pappa låg hemma och sov för han hade jobbat natt, som ALLTID när det är något besvärligt som sker! 5 timmar senare kunde vi lämna sjukhuset. Men fortfarande med skridsko-, fotbolls- m.m. förbud MINST t.o.m. nyår!!! Det här var i oktober.

Alla dessa turer har gjort honom ännu mer rädd för ALLT som har med stick, skador och sjukvård att göra. Just därför är jag ännu mer förbannad på det som hänt under den gågna veckan.