-"Då vill jag inte finnas mer!"

Varför får man diabetes? Varför har jag diabetes och inte du? Varför är det inte så många som har diabetes?

Ja, vad fan ska man svara? Ingen vet ju varför. Och varför just min älskling? Det frågar jag "Gud", eller vem tusan det nu är, varje dag. - "OM jag kunde skulle jag ta över hela skiten så du slipper detta helvete, lilla vän."

Denna typen av frågor kommer upp så gott som varje dag nu. Älsklingen funderar så mycket.

Det värsta hitintills var för ett par veckor sedan när Plutten frågar om det verkligen inte finns ngt annat alternativ än sprutor och pump mot diabetesen. Jag svarar att det än så länge inte uppfunnits något och han svarar: -"Då vill jag inte finnas mer!" FAN vad det rev upp ett STORT sår i min själ. I smyg gråter jag. Inför min lilla prins visar jag mig stark och kämpar på med god min. Men tusan vad det tär på energin.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att min lilla 4,5-åring skulle få slippa detta. Bara vetskapen att han måste bry sitt lilla söta huvud med sådana existentiella frågor vid denna ringa ålder ger mig sån ångest.

FAN FÖR DIABETES!

Pumpen har i alla fall kommit. Han tycker att den är jättefin och han gillar de fina pumpväskorna jag beställt från pumpwear.com. I dag har han haft pumpen på sig i en av väskorna hela dagen och vi har "lekt" att vi trycker på den när vi gett honom de vanliga sprutorna. Det går jättebra. Men pumpstarten är inte förrän i vecka 36, men jag tror att det är bra att han får vänja sig vid den. MEN!!! Han VILL INTE HA NÅLAR!!! och han HATAR PLÅSTER!! Plåster har ingen fått på honom under hela hans liv. Hur tusan ska det gå med infusionssetet? Man måste ju tejpa och plåstra för att det ska sitta och för att han ska kunna gå på simlekis och bada i badkaret, som han brukar. Fasar för allt bråk, gråt och skrik som komma skall.

Nu har han i alla fall en kompis med diabetes, som bor i Falkenberg. Vi skrev ett brev ihop och Alfons ritade Robin Hood till honom. MEN sen kom det stora vemodet. Han knölade ihop brevet och bilden och slängde i soporna. Jag har räddat det och gömt det i skåpet, för jag misstänker starkt att han kommer ångra sig grymt senare. Vi får se. Annars får vi skriva ett nytt.

Jippie!

Hurra!!! Vilket bra HbA1c!!! - 5,7!!!!

ÅÅÅ vad det känns skönt! Vi har gjort ett bra jobb!!!

Ja, jag vet att detär lite sjukt men jag kan inte låta bli att bedöma mig själv, som förälder och vårdnadshavare, utefter sonens HbA1c. När det blivit högre än sist så blir jag helt grinfärdig och känner mig värdelös! Minns de första HbA1c-na vi tog: 5.0, 5.2, 5.4....6,0! och sen har det legat på 6,0 ett bra tag nu. Men ÄNTLIGEN har vi fått ner skiten! Nu behöver man inte bli så stressad om något enstaka värde skulle bli högt. Nu har vi liksom "råd med det".

För övrigt så ska vi äntligen få pump - i vecka 36 ska starten gå på Astrid Lindgrens sjukhus. Jag hyser stora förhoppningar om en bättre livskvalité med den.

Bloggstart

Här kommer jag att skriva om hur det är att ha ett barn med diabetes. Syftet är till största delen egenterapi men även för att andra föräldrar ska kunna läsa och eventuellt känna igen sig.

Min son "fick" diabetes konstaterat 15:e december 2004. Då var han två år och 9 dagar gammal. Jag kommer att beskriva det senare i denna bloggen.