Varför får man diabetes? Varför har jag diabetes och inte du? Varför är det inte så många som har diabetes?
Ja, vad fan ska man svara? Ingen vet ju varför. Och varför just min älskling? Det frågar jag "Gud", eller vem tusan det nu är, varje dag. - "OM jag kunde skulle jag ta över hela skiten så du slipper detta helvete, lilla vän."
Denna typen av frågor kommer upp så gott som varje dag nu. Älsklingen funderar så mycket.
Det värsta hitintills var för ett par veckor sedan när Plutten frågar om det verkligen inte finns ngt annat alternativ än sprutor och pump mot diabetesen. Jag svarar att det än så länge inte uppfunnits något och han svarar: -"Då vill jag inte finnas mer!" FAN vad det rev upp ett STORT sår i min själ. I smyg gråter jag. Inför min lilla prins visar jag mig stark och kämpar på med god min. Men tusan vad det tär på energin.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att min lilla 4,5-åring skulle få slippa detta. Bara vetskapen att han måste bry sitt lilla söta huvud med sådana existentiella frågor vid denna ringa ålder ger mig sån ångest.
FAN FÖR DIABETES!
Pumpen har i alla fall kommit. Han tycker att den är jättefin och han gillar de fina pumpväskorna jag beställt från pumpwear.com. I dag har han haft pumpen på sig i en av väskorna hela dagen och vi har "lekt" att vi trycker på den när vi gett honom de vanliga sprutorna. Det går jättebra. Men pumpstarten är inte förrän i vecka 36, men jag tror att det är bra att han får vänja sig vid den. MEN!!! Han VILL INTE HA NÅLAR!!! och han HATAR PLÅSTER!! Plåster har ingen fått på honom under hela hans liv. Hur tusan ska det gå med infusionssetet? Man måste ju tejpa och plåstra för att det ska sitta och för att han ska kunna gå på simlekis och bada i badkaret, som han brukar. Fasar för allt bråk, gråt och skrik som komma skall.
Nu har han i alla fall en kompis med diabetes, som bor i Falkenberg. Vi skrev ett brev ihop och Alfons ritade Robin Hood till honom. MEN sen kom det stora vemodet. Han knölade ihop brevet och bilden och slängde i soporna. Jag har räddat det och gömt det i skåpet, för jag misstänker starkt att han kommer ångra sig grymt senare. Vi får se. Annars får vi skriva ett nytt.
Min Prins
Detta är mitt söta barn
Mitt söta barn idag
Stolt storebror
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är tufft vännen.
Men ni klarar av det - tillsammans.
Jag håller dock med om:
FY FAN FÖR DIABETES!!!
Ha det så bra och många kramar
Ja, diabetes är hur jobbigt som helst. Jag tröstar mig med att vårt barn i alla fall fick det före tonåren... försöker se det ljusa mitt i det mörka. Men visst har vi våra stunder, och OJ vad trötta vi är på diabetesen!
Bävar inför dessa frågor som din son har ställt. Min son är i dag bara 2,5 år men vill såklart inte ta sprutor, blodsocker eller byta kanyl till pumpen. Skriker "snälla jag vill inte"/snälla sluta" osv. Säger att storasyster eller pappa ska få kanyl/ta blodsocker ist. Aldrig nämns jag (mamman), beror antagligen på att jag också har typ 1.... Känner med dig och sonen, vet hur hemskt det kan vara. För övrigt så skulle jag vara tacksam för varje år som gått innan diabetisen gjorde entré. Vi får alltid höra "vilken tur att han fick diabetes när han var så liten" (10 månader) och det är precis tvärtom! Ju tidigare desto värre ur medicinsk synvinkel. När sonen är 20 år har han haft typ 1 i nästan 20 år! Och lilleman vet och har vetat länge att han inte är som andra barn, ser skillnad direkt när han inte får samma som friska barn. Vet att det är mamma och han som har "betes" = diabetes. Nä, nu är det dags att hitta ett botemedel!!! Skickar stora styrkekramar i cyberrymden
Skicka en kommentar